Sista boken från Finistère och jag medlider när jag läser

Jag var den som fann mitt Finistère och nu är det förlorat. Jag är ingen alls i ingemansland i transit till staden nära Nantes. Allting som gjorde att jag är jag är försvunnet. Jag har blivit en stackare, ett offer. Har jag? Det här är inte jag.

Jag ältar  - ältar! - med vännerna. Varför måste hon lämna Finistère? Varför "jag har förlorat mitt Finistère"? Tanken om förlust slår klorna i mig och insikter i föränderlighetens självklarhet glider undan. Varför måste man lämna ett Finistère?

Jag försöker läsa fortare, men att läsa Bodil Malmsten snabbt går liksom inte. Orden måste tas in i lågt tempo och jag vill tänka efter.

Men så.

Plötsligt står det klart för mig, det står skrivet i tidvattnet, på molnen, hagtornsnåren vid kuststigen - jag har inte förlorat mitt Finistère, jag har blivit befriad ifrån det.[...]

Jag var tung men nu är jag lätt, tids nog blir jag tung igen men just nu är jag lätt.

Så var det, ja.

Sista boken från Finistère. Bodil Malmsten.

Kom och hälsa på mig om tusen år. Bodil Malmsten