En hel, en halv och ingen alls.

Jag sparar Utrensning till sist på Lofoten-resan. Har längtat, klappat lite på den ibland, undvikit att läsa om den i tidningar och bloggar. Men de beundrande hänförda rösterna har hörts ändå. Det här. DET HÄR! Så förväntningarna är förstås skyhöga när jag börjar läsa.

150 sidor in i boken har jag fortfarande inte fattat haussen. Visst handlar romanen om en värld som inte särskilt skildrats tidigare, visst har Oksanen ett gott språk. Men jag är besviken och oengagerad. Är det inte mer än så här? Det finns dock inte en negativ recension av boken. Alla älskar den. Ä-L-S-K-A-R. Så jag drabbas av ångest. Vad är det för fel på mig då? Vad är det jag inte fattar?

När jag får  Stalins kossor i min hand får jag det med de uppmuntrande orden att den är bättre.

Temat finns kvar: vad hände i Estland under Sovjettiden. Här i Stalins kossor är det tre generationer kvinnor som skildras, också i olika tidsplan, men sinnrikt och aldrig svårt att förstå. Anna, den yngsta som är född i Finland, hennes Estlandsfödda mamma Katarina som utvandrar från Estland till Finland och mormor Sofia som bor kvar i den lilla hålan i Estland. Det gäller att passa in - var man än är.

Så om jag ville att mormor skulle behandlas väl och att hon skulle få hjälp när hon behöver det, och om jag själv ville bli betjänad, så skulle jag se finsk ut och klä mig i de mest mellanländska kläderna, sten- eller dessförinnan snötvättade jeans eller jeansjacka. [...] Och inte på några villkor såna där stora rosetter i håret som ryska flickungar brukade ha, inga hårknutar och hårnålar, gud sig förbarme. För visst vill jag väl att mormor ska hade det bra? Visst?

Det hjälper inte. Man är fel. Oavsett. Genom att röra sig mellan de tre kvinnorna, och också i olika skeenden och tider i deras liv skapas en intressant och spännande roman. Kvinnorna är komplexa och väl skildrade. Samhället i de båda länderna och i de olika tiderna gestaltas initierat. Som en röd tråd i romanen löper tankar om maten.  Bristen på maten i Estland.  Matfrossan.  Bulimin.  I vilken ordning man ska äta för att det ska vara enklast att kräkas upp. den. Att svälta och att svältas.

Om du inte släpper in mig i badrummet efter maten så kommer jag att hata dig. Förstår du? Låt mig gå. Släpp!

Jodu, det här var mkt bra. Jag tar en liten vers.

E_n upp och en i minne. Den tredje har jag..._

Den Oksanen jag har i sinnet är Baby Jane. Hon som ligger snäppet före mig i Oksanen-läsningen och som gav mig Stalins kossor sms:ar nu:

Har läst Oksanens Baby Jane. INTE BRA! Pratig, oengagerande, griper inte på minsta vis tag i mig som läsare. Blir snudd på förbannad faktiskt.

Där ser man!  Kanske är det det som är grejen, ha extremt E-X-T-R-E-M-T lågt ställda förväntningar, liksom! Hursomhelst: _Baby Jan_e får ligga till sig ett tag så får vi se.

Utrensning. Stalins Kossor. Sofi Oksanen

-----

Foto: Kriss Szkurlatowski