Jag sitter på bryggan i Å i lofoten och kan inte släppa taget. Jag sprider sms "Läs Illusionisten. Nu!"

Men nu är det efteråt och jag känner mig förvirrad. Vad det här bra? Eller var det inte det? Vad är sant och vad är inte?

Till sanningen hör att jag i stort sett sträckläste bokens 780 sidor. Inte särskilt för att få veta "hur ska det gå nu?" utan för att boken är så välskriven, välpsykologiserad, väldramatiserad.

Den ensamme unge mannen Nicholas Urfe - vars släktingar är döda - tar en lärartjänst i Grekland för att komma ifrån det trånga lärarlivet i England. En tid innan  avresan träffar han Alison, inleder ett intensivt förhållande med henne men avslutar det för att komma i väg. Eller kommer iväg för att avsluta det, hur man nu väljer att se på saken. Redan innan han kommer till den grekiska ön hör Nicholas talas om en mystisk man som bor där och som han får rådet att undvika. Det väcker förstås nyfikenhet. Mannen, som heter Conchis, iscensätter ett slags gigantiskt psykologiskt skådespel, där Nicholas aldrig lyckas reda ut vad som är sanning eller inte, meningen eller inte, vilka som går att lita på eller inte. Manus och förutsättningar ändras hela tiden och Nicholas blir allt mer förvirrad. Till sin hjälp har Conchis ett otal skådespelare av vilka somliga är hans nära vänner.I bakgrunden till detta psykologiska maktspel finns hela tiden Nicholas kärleksaffär med Alison.

Att läsa Illusionisten är verkligen spännande. Egendomliga saker sker hela tiden. Oväntade rörelser, riktningar, okända människor, maktspel, intrigspel och allt är språkligt väl gestaltat. Fowles bygger upp en suggestiv stämning som gör att det blir omöjligt för mig att lämna boken. Trots att jag är i den vackraste av vackra omgivningar! Därför läser jag vidare. Och jag bär också förhoppningen om att gåtan - åtminstone delar av den - ska förklaras.

Men gör den det? I viss mån, men författaren väljer i stället att fokusera upplösningen på något som inte alls intresserar mig.

Men berättelsen stannar kvar i mig, gör mig nyfiken. När jag hemma i Sverige googlar om boken lär jag mig att Fowles skrev en första version som i svensk översättning heter Mannen som trodde han var gud (1968).  Den är 250 sidor kortare och Fowles utvecklade den till denna andra "revised version." Jag undrar var han slutade den då? Eller var det så att historien fanns från början och att han utvecklade/fördjupade den?

Ön Phraxos där historien utspelar sig är en fiktiv ö. Fowles jobbade under 50-talet på Spitses. Läs här om två kvinnor som intresserade sig för Fowles och Illusionisten.

Illusionisten. John Fowles.