Jag valde den för den för framsidans skull, jag tyckte den var fin i sina färger även om jag kunde förstå att den avbrutna masten på barkbåten förmodligen inte skulle betyda något vackert. Och det gjorde det inte heller. Alexandra lever med mor, mormor och gammelmormor. Tryggt och samtidigt otryggt:

"Jag är så rädd för förändringen, för att de som är hos mig ska slås sönder och skingras. Det kom så plötsligt. De kom utan att jag vetat eller tänkt. När som helst kan min värld ryckas ifrån mig. "

Det här blir en vidrig bok om mamman som gifter sig med en ny pappa och det lilla barnet Alexandra längtar så efter en Pappa att hon accepterar hans närmande för att han inte ska bli arg. "Där här är väl snart över. Det är ett led in hans bestraffning av mig", tänker hon med offrets tankar när han stoppar hennes hand in under sina kalsonger. Den är rent vidrig trots sitt oerhört vackra språk. Jag läste till slutet därför att jag önskade att den skulle sluta hoppfullt, med en lösning. Jag kan inte säga att den gjorde det.