När jag läst en mycket kort bit av Älskaren tänker jag att: "jag läser förmodligen ett mästerverk just nu" . Situationen känns plötsligt andäktig och tunnelbanans monotona surr försvinner när jag tänkt klart den hisnande tanken. Ett mästerverk.

Historien är en passionerad kärleksberättelse om en 15-årig fransyska och en betydligt äldre kinesisk man. Platsen är Saigon. På färjan över Mekong-floden möter de varandra.

Jag har redan förstått. Jag vet något. Jag vet att det inte är kläderna som gör kvinnorna mer eller mindre vakcra och inte skönhetsvård heller, varke salvornas pris eller smyckenas sällsynthet och värde. Jag vet att problemet ligger någon annanstans. Jag vet inte var. Jag vet bara att det inte är där kvinnorna tror.

Han älskar henne mer än vad hon älskar honom. Säger han. Gråter över detta, gråter över rädsla att förlora henne trots att båda vet att deras förhållande inte alls har någon framtid. Sedan åratal tillbaka har hans far bestämt vem som ska bli hans fru. Inte bryr sig fadern om Kärlek och Åtrå. Sluta böna och be. Det är otänkbart. Och hon. Den vita flickan, bara sexton år. Hon ljuger sin mor blå. Nej, vi har inte ens kysst varandra, mor, vad tror du om mig!

Kyssar på kroppen får en att gråta. Det är som om de tröstade en.

I bilder, i glimtar återges deras kärlekshistoria sammanlänkade med flickans övriga liv. Kärleken och hatet till mamman, sorgen över den förlorade lillebrodern. Berättaren rör sig ledigt i tiden, ömsom är hon den vuxne berättaren, ömsom den unga flickan. Lika lätt flyter språket mellan bilder och konkretion. Och aldrig, aldrig blir det banalt eller förenklat. Ett mästerverk.