Det första seminariet på bokmässan var De anhörigas sjukdom och handlade om demens. Inte särskilt glädjande men mkt intressant ämne. Karin Flygare har skrivit boken Det är så konstigt nuförtiden där hon i fiktiv form berättar om sin mamma och hennes sjukdom. Mamman klarade sig allt sämre och flyttar till ett vårdhem.

Vi kommer ut och hon fortsätter att gråta. Tårarna tar inte slut och hennes näsa är tjock. Näsduken blir blöt. Vi går förbi en massa fina villor och det kunde vara en fin höstdag om inte allt var så sorgligt och jobbigt. Hon tycker inte om de andra, det finns ingen hon kan prata med, hon känner sig helt främmande och olycklig. Systrarna är snälla, men hon vill ändå därifrån.

Vidrigt eller hur? Ingen människa önskar man demens. Att förlora sig själv, inte klara sig på egen hand, vilken mardröm. Den här romanen är mycket autentisk, närmast som dagboksanteckningar  i sin stil. Jag undrar varför författaren egentligen väljer fiktionens form i stället för det biografiska. Väljer man att läsa den här romanen ska man göra det för att man är intresserade av ämnet, inte för att man längtar efter en välskriven dokumentär. Då är det bättre att läsa Marie Petterssons Du tror du vet allting.

Det är så konstigt nuförtiden. Karin Flygare.