Det är något extra att läsa romaner om trakter man så väl känner. Meningar som "Liselott Halvarsson, brummade Eddy. Hon har bott hos sin morsa i Fagersta. I en av banankåkarna på Floravägen. Hittills."  - blir för mig något helt annat än den som inte vet vad banankåkarna är för slags hus.  För  jag vet ju precis. Mormors Fagersta.  Jag har varit där i hela mitt liv och skulle kunna vara Liselotts kompis. Om hon hade varit på riktigt... Den ena delen av berättelsen - klassiskt varannatkapitelberättande - händer på 80-talet, den andra tjugo år senare. Bit för bit berättas om vad som hände och att det  gav förödande konsekvenser förstår man snabbt då Eddy 2005 släpps ut från fängelset och återvänder till Eriksfors, en gammal fd bruksort i Västmanland.

2005 års Eriksfors kan delas upp i realister och romantiker.

De första är infödda eller närapå. Vet allt om ledan och de långa svarta nätterna. Känner till vilken lada Erkki Arkko hängde sig i för flera hundra år sen. kan rabbla de gamla tragedierna och fejderna med slutna ögön [...] Romantikerna är alla som flyttar hit. De vet inget om Eriksfors avigsidor eller bryr sig inte.

Sven Olof Karlsson vet vad han skriver om när han skildrar bygden och människorna. Jag gillar berättelsen, jag gillar svärtan och realismen och jag gillar att känna igen. Det hoppas jag håller i sig de sista hundra också