Om jag vill berätta om en sommar för länge sedan och försöka återskapa den människa jag var då utan att ta hjälp av dagböcker eller brev, skulle bilden bli sann eller skulle den bli ett slags konstruktion av vem jag idag tror att jag var då?

Anne Wiazemsky berättar i radioprogrammet  Biblioteket om hur hon tänkte när hon skrev boken Debutant. Boken handlar om den sommar som hon, 17 år , spelade in filmen Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar) och inledde ett "komplicerat förhållande" med filmens regissör. Hon ville skriva en roman, en självbiografisk, om den sommaren men hon ville göra det med hjälp av sina minnen och läste inte dagboken förrän efteråt. Enkelt var det inte, hon fick slita med att gestalta 17-åringens perspektiv på händelserna, att låta den vuxne Wiazemsky vara tyst.

Minnen är intressanta. Ett minne vi har av något som hände för väldigt länge sedan förändras över åren. Detaljer läggs till och dras bort. Tendenser finns hos människan att försköna eller tvärtom. För att citera muminpappa i hans memoarbok:

Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.

Mina ungdomsminnen innefattar inte filminspelningar men ofta komplicerade relationer, dock inte med regissörer. Jag hade en idé att skriva mina memoarer när jag var femton då jag tyckte att jag "sett allt, hört allt". Resultatet blev femton maskinskrivna sidor - ett häfte. Jag kanske skulle pröva Wiazemskys idé och skriva om den, med dåtidens Ann-Sofies perspektiv för att sedan jämföra med originalet.  Vad är sant och inte?