Ja:

Parallellt med berättelsen om Myriam och hennes restaurang skapar mitt huvud en egen historia om caféet Chez Ann-Sofie. Jag läser och undrar hur det skulle vara att bo i ett café och om det verkligen skulle räcka med en bokhylla? För ett café måste det bli. Med Myriam som lagar fantastiska maträtter som får det att vattnas i munnen, kan min kokkonst inte jämföras Jag kan laga god mat, men bara efter recept eftersom jag inte har någon känsla för proportioner. Oavsett. Men när det kommer till kaffe och bakverk går det att vara gränslös.

Myriam kan således det här med balans. I alla fall när det kommer till mat. Hon har återvänt till Paris efter sex år i diasporan och bit för bit får jag veta varför hon hamnat i sin exil. Trots det vilsna, eller också på grund av, får jag samma goda känslor som jag får från Amelie från Montmartre, Tillsammans är man mindre ensam och Chocolat.

Nej:

Ibland tröttnar jag på bildspråket, på  filosoferandet och livsförklarandet och vill tänka själv. I början får jag heller inget flyt i läsandet. Språket hackar i mig, orden köar upp och jag tänker på vart och ett som om det vore en uppslagsbok. Men det går över.

Men:

Stopp här! Jag blev ju inte mätt. Jag vill stanna kvar hos Chez moi ! Gör mig till stamgäst och ge mig omedelbart flera sidor till!

Ät mig. Agnès Desarthe. Utgiven av Sekwa 2010.

- - - - -

Jag läser att Sekwa givit ut 21 titlar (plus 8 pocketvarianter). Av dessa har jag läst 7 och har 2 (Bumerang, Himlen i Bay City) på TBR-hyllan. Och så har jag önskat mig som julklapp: Atlantens mage och Underjordiska timmar. Är inte det lite häftigt?