Gästbloggy av Katarina Bolling

Mat väcker ofta starka känslor, inte minst de som rör vad vi väljer att äta och vad vi väljer att inte äta. Även idag kan en persons beslut att låta bli kött eller animaliska produkter vara rejält provocerande i andras ögon. Att äta kött är väl ändå det mest ”naturliga”? Det har ju mänskligheten gjort i alla tider? Jo, förvisso, å andra sidan hade djuren lite bättre förutsättningar förr. Det är få likheter mellan det som då var ett näringsrikt jaktbyte och det som idag är en plastförpackad proteinprodukt framställd i en storskalig industri.

När jag berättade för folk att jag skrev på en bok om att ’äta djur’ utgick nästan alla, utan att ha någon aning om var jag stod, att jag drog en lans för vegetarianismen. Detta är talande: det antyder inte bara att en grundlig undersökning av husdjursproduktionen torde avskräcka från köttätande, utan också att de flesta redan är medvetna om att det förhåller sig så.

skriver Jonathan Safran Foer i inledningskapitlet till ”Äta djur”.  I kapitlet ”Ord/innebörd” definierar han några djurhållningsbegrepp. Under ordet ”burhöns” kan vi läsa:

Föreställ dig att du stiger in i en knökfull hiss. Där är så trångt att du inte kan vända dig om utan att stöta emot (och reta upp) din granne. Hissen är så överfull att du ofta lyfts upp från golvet. Det är i och för sig en smärre välsignelse eftersom det sluttande golvet är av ståltråd som skär in i fötterna på dig.

Efter en tid mister alla i hissen förmågan att verka för gruppens bästa. Vissa blir våldsamma, andra galna. Några blir i brist på mat och hopp kannibalistiska.

Det ges inget andrum, ingen frist. Det kommer aldrig någon hissreparatör. Hissdörren öppnas bara en gång, mot slutet av ditt liv, när det är dags att färdas till den enda plats som är värre (se SLAKT och STYCKNING)

Safran Foer gestaltar i ovanstående citat en burhönas 4,3 kvadratdecimeter stora livsmiljö, och om man har svårt att föreställa sig vad 4,3 kvadratdecimeter innebär, så motsvarar det knappt en A4-sida. Fruktansvärt! Djurplågeri! Det får bli ekologiska ägg fortsättningsvis, tänker jag och läser vidare, viss om att jag ju inte behöver ompröva mina ideal, eftersom jag redan är övertygad icke-köttätare sedan 20 år och alltså hör till the good guys redan. Eller..? Jag äter ju fisk, men de lever ju i vilt tillstånd eller föds upp i odlingar och, ärligt; ÄR det egentligen DJUR på samma sätt som en gris, kalv, eller min katt Alice? Henne skulle jag ju aldrig drömma om att äta! Att synen på vad vi människor väljer att äta är en fråga om kultur snarare än natur blir uppenbart när Safran Foer tar mig ur ”fisk-är-inte-djur-egentligen”-uppfattningen. I grund och botten hamnar vi i samma etiska grundfråga: Ska vi äta djur överhuvudtaget?

Safran Foer ställde sig samma fråga för några år sedan, när han precis fått veta att han skulle bli far: Vill jag föra den köttätande traditionen vidare? För det fanns något med det där att ”de är djur” som skavde… Han gav sig därför ut på en undersökande resa i husdjursproduktionens värld med sina frågor; Vad ÄR kött egentligen? Hur framställs det? Hur behandlas djuren, och vad har detta i så fall för betydelse för oss som ska äta dem?

Hans ambition i boken är ingen annan än att verkligen söka svaren och redovisa dem. Han undersöker och resonerar kring det han finner, främst ur ett filosofiskt perspektiv. Safran Foer besöker gigantiska djurfabriker, slår följe med djurrättsaktivister, intervjuar slaktare, djuruppfödare, vegetarianer och filosofer. Vi följer med. Och även om hans ambition endast är att beskriva läget, leder det till att han själv och läsaren tvingas fundera över sina egna bakomliggande motiv till sitt eventuella köttätande. Vi kan inte etiskt undkomma det faktum att VI är människor och DE, som vi väljer att äta, är djur. Safran Foer sammanfattar

Argumentet för att äta djur och för att avstå från att äta dem är ofta detsamma: vi är inte de.

Äta djur. Jonathan Safran Foer. Utgiven av Norstedts 2011.