Jag har läst de flesta av Owe Wikströms böcker. En del som kurslitteratur, annat på egen hand. Jag tycker om hans sätt att skriva. Han är konkret när han skapar bilder ur samtiden och kopplar dem till filosofiska teorier. Långsamhetens lov tror jag var ett genombrott för en bredare publik. Just när vi noterat att tillvaron snurrade så snabbt kom boken och pekade på eftertänksamhetens fromma.  Ikonen i fickan minns jag som allvarligare. Den startade i essäer om resande och fortsatte sedan i inre resor. Jag tänkte:

Men, menar Wikström, man kommer troligen till en punkt när man känner en tomhet och de existentiella frågorna kommer och man riktar sitt resande inåt (behöver i sig inte innebära att man slutar med de ”yttre” resorna för det). Steg två är att fylla tomheten och här kommer kulturen in. Musik, litteratur, arkitektur , ja all sorts estetik som kanske är en glimt av andligheten? Det tredje steget blir etik och andlighet. Omtanke om medmänniskorna, en insikt om att det finns ”det andra”.

Efter att ha läst Till längtans försvar skrev jag:

Den handlar också om livets mening, om existentiella frågor människan ställt och ställer sig. Vemod beskriver han som den kombinerade och motsägelsefulla känsla av längtan och lycka som glimtvis kan drabba en människa när hon till exempel skiljs från någon eller när man står inför något som starkt berör. Vemod – som inte ska sammanblandas med sorgsenhet – kan också kännas när man ställs inför livets frågor som till exempel lidandets natur.

Wikström vill alltså se att människans längtan inte bara är mänsklig utan också andlig – eller kanske att andlighet är en del av mänskligheten.  Jag tycker om såväl existentiella frågor som som sagt Wikströms texter. Men jag blir jag alltid svettig över förklaringarna eller lösningarna . Så länge han rör sig i det mänskliga tycker jag om att läsa, men när han glider över i kristen gudstro som svaret värjer jag mig. Hur ödmjuk och vidsynt Wikström än är i sin hållning.

Att älska livet mer än dess mening tar tankarna ännu ett steg längre. Boken är ett slags vägledning i den inre resa som Ikonen i fickan talade om. I sju veckor får läsaren varje dag en text att läsa. Veckan startar med söndagen som Ansiktets dag.  Cykeln med dagarna upprepas och för varje vecka kan läsaren om hon vill komma ett steg längre i sitt sökande. Efter dagens text finns en uppmaning att uppmärksamma något som:  när och var i din vardag du kan få en stunds tystnad. Man får också reflektera över något för

enbart läsa texter har alltid misstrotts i vägledningslitteraturen. Poängen är den självreflektion och påtagliga handling som läsningen sätter igång.

Avslutningsvis får alltså läsaren en uppmaning till handling. Sök medvetet upp en stunds "aktiv" tystnad. Vilket sätt du gör det på är inte det viktiga, utan att du gör det.

Så hur ska jag sammanfatta boken? Jag läste alla texter. Jag uppmärksammade alla saker. Men jag läser som religionsvetare, inte som sökare efter svar. Ändå tror jag att längtar man en välskriven kristen vägledningsbok så är den här boken ett fint val.

Att älska livet mer än dess mening. Owe Wikström. Utgiven på Natur &  Kultur 2010.

Mera skrivet om författaren.