Gästhamnen i Waxholm på 70-talet. Normalstor familjebåt med mamma och pappa som dricker kaffe på fördäck. I aktern sitter Mycket Sur Tonårig Ann-Sofie och skriver på sin grå skrivmaskin av märket Olympia.  Inom kort kommer hon vara klar med sin självbiografi Bara femton år.

Det är skönt att skriva för att man inte behöver tänka på något annat än att skriva.

Det tunna självbiografiska häftet lägger jag så småningom i en låda. När Birgitta Stenberg var 19 år skrev hon sin första roman Fritt förfall men den kom ut först 2006 (finns i pocketversion nu). Huvudpersonen Caroll, 18 år, reser runt i Europa och lever på andras välvilja och för sitt skrivande. Om detta med att skriva säger hon:

Hon väntade på Ted och skrev som alltid när hon hade ett tillfälle, det gällde att se in i skriftspråket, ständigt hålla det levande.

Men stopp här. Det är inte synpunkter om skrivande som den unga skrivmaskins-Ann-Sofie och författar-Birgitta gör jag vill jämföra. I stället skulle vuxen-jag vilja jämföra Fritt förfall med Amanda Svenssons Hey Dolly och diskutera med studenterna. På vilket sätt skildrar böckerna hur det är vara en ung kvinna? Är det någon skillnad mellan att vara 18 år 1950 respektive nu?

Är man bekant med Stenbergs självbiografiska svit med Kärlek i Europa som inledande roman känner man igen platser och människor i Fritt förfall. Jag finner den välskriven och intressant. Bara femton år är troligen bara det sistnämnda.

Fritt förfall. Birgitta Stenberg.