Det strömmande tankeflödet  - där tankar, ord, samtal och det eviga kommenterandet av sina göranden och låtanden - det är så vi lär känna Maj. Hon älskar Erik, men nu är det slut. Som att vara tom, övergiven. Men hon följer med sin arbetskamrat ut till någon Tomas lantställe för att vara förkläde när väninnan ska umgås med Olof.

Och nu kysser de varandra. Hon blir sittande, Olofs öppna mun, tungan, han tittar bort, ut och det är fortfarande ljust, tre veckor kvar till midsommar, varför är du inte här och håller om mig, men aldrig mer och hon reser sig, känner inget särskilt av vermouthen och tänker inte fråga Tomas om dass, går bara tyst sin väg istället. Den bedövade doften av hägg, pionernas små pigga knoppar i rundeln runt flaggstången och havet som är alldeles stilla.

Tomas är en hygglig karl. Han skjutsar Maj tillbaka till stan och de träffas igen. Nära. Intimt. Och hon blir gravid. Katastrof. Alla dörrar stängda. Till yrkesliv, till Erik, till allt.

Berättarsättet skapar en närmast klaustrofobisk instängdhet. 30-talets kvinnovärld med hus hem barn matlagning recept omsorg städning.

Rökt lax! Det vore väl gott på en sandwich. Tunga? Tänk det tar emot, att ens tänka på att tillreda tungan. Men laxkräm, ägg och ansjovis. Röd och svart kaviar? Vad kostar inte det? Sill är förstås uteslutet. Räkor istället för ansjovis, om det går att få tag på förstås. Hon ska i alla fall inte sticka under stol med att hon har god kännedom om ett finare restaurangkök, men du var bara nissa Maj, måste hon verkligen tala om det?

Det strömmande flödet gör att jag en bit in i boken tröttnar. Bestyren, kakorna, recepten, tillvägagångssätten blir frustrerande detaljer och jag stönar när ytterligare en sida med förberedelser inför julen forsar fram.

Samtidigt förstår jag att det är så här man måste lära känna Maj. Hon är ingen reflekterande intellektuell människa. Fast i hemmet. Fast i situationen och samtidigt så obekväm och missnöjd. Det finns inget val. Den lilla världen. Det hårda inrutade. Vad kan man göra och allra mest: vad kan man inte göra. När så dottern Anita föds kommer dras jag in på ett tydligare sätt i berättelsen igen.

Maj är ingen sympatisk kvinna. Där chanser ges till ett mer ömsint och innerligt förhållande till Tomas sumpar hon dem. Missmodig. Tomas super, med sin familjs goda minne, men är också så oändligt kär i den lilla dottern Anita som föds. Binder sig samman med henne på ett sätt som Maj inte vill eller kan. Det är ännu bara ett praktiskt bestyr. Att laga mat, att ha kliniskt rent för hur skulle det annars se ut! och sköta hemmet.

Hon gränsar till bitter redan när hon är ung.  Skamfylld men också med stark drivkraft att göra rätt för sig. Konstaterar: det här kan jag. Om jag bryter upp kan jag alltid ta jobb som städerska, hushållerska, kokerska. Och hon tittar på sina svägerskor och konstaterar: men ni - ni skulle aldrig klarar er ensamma.

Att föda ett barn. Kristina Sandberg. Utgiven av Norstedts 2010.