Kerstin Norborgs språk är unikt, särskilt, speciellt - använd vilka synonymer som helst, jag ställer upp på dem alla. Dessutom - när jag läser hennes senaste roman tänker jag: "det här är så vackert att jag aldrig kunnat föreställa mig något liknande".

Men hon här mig, det måste hon väl ha gjort? På något sätt skulle det vara en tröst att veta att hon hör mig, att mitt skrik, det hopskrynklade ansiktet och de små knytnävarna som slår i luften inte arbetar förgäves utan ändå gör avtryck i hennes kropp, blir kvar. Att också jag vållar henne denna smärta. Ja jag måste veta att hon hör mig, att det finns något utanför bröstet som också gör ont. Som är jag.

Berättarjaget var bara ett spädbarn när hennes mamma Estrid dog. Hon lämnades i sin faster och farbrors vård och när hon nu är äldre vill hon i skrivandet återskapa sin mamma. Och i de minnena själv bli till. Berättarjaget befinner sig och skriver i ett nu men gör också tillbakablickar till sin barndom.

Hon längtar efter ett rum. ja så hade hon kunnat berätta. Ett stort rum där färgerna var starka och både tavlor och fönster nådde från golv till tak.

Hon brukade tänka att hon låg vid ett av de där fönstren, såg Höje å, pilarna vid strandkanten och båtarna som färdades rakt in i rummet och vidare in i hennes kropp.

I skrivandet konstruerar hon ytterligare en tid - sin mamma Estrids livstid. Det är inte svårt att förstå konstruktionen med två tidsplan. Estriddelarnas "hon" är dessutom lika subjektivt hållna som berättarens "jag" och närvaron i de båda tidsplanen är alltid hög.  Men jag får slita med det osynliga romankontraktet mellan mig  - läsaren - och författaren. Kontraktet som säger att jag köper berättelsen som möjlig och "sann" därför att du - författaren -  skapar den förutsättningen.  När det är berättarjaget som skapar fiktionen måste jag förstå varför hon gör det. Bli till, ja. Men om om Estrid-berättelserna inte är sanna, om de bara är en av flera möjliga konstruktioner, vad får de då för betydelse för dottern? Knappast tröst. Och då blir romanen bara sorglig och ännu mera smärtsam. Hur vackra de olika delarna än är.

Kommer aldrig att få veta om hon hör. Kerstin Norborg.