Tystnaden är där. Kanske några barn stojar i bakgrunden, jag vet inte för jag har fokus på Kerstin Norborg som läser de inledande sidorna i sin nya roman Kommer aldrig att få veta om hon hör.

Jag kände dem ju inte. Jag hade inga minnen, i alla fall inte av Estrid, nästan inga foton, brev eller berättelser. Och ändå stod jag nu vid den där ynka lilla gräsplätten där smultronplantor och vitsippor börjat tränga in, och lät tårarna rinna nerför mitt ansikte.

Att de funnits har jag ju alltid vetat, om detta har det aldrig hymlats. Men när jag stod där vid det som varit deras grav, såg ut över den där sjön som sett dem under alla deras Skogssjöår, var det som att Estrid och Johannes för första gången blev verkliga för mig, blev mer än min saknad, mina frågor. Som att deras liv och död för första gången blev...ja verkliga, verkliga i kraft av sig själva.

Det här är Kerstin Norborgs femte bok. Jag har verkligen, verkligen tyckt om dem alla. När jag läser de första trettio sidorna på vägen hem vet jag att den här boken kommer sälla sig.