Nej. Aldrig skruva förväntningar högt. Det händer så att det blir hårt pladask om inte hoppet infrias rejält. När tunga bokbloggar pratar årets bästa etc lugnar jag ner mig själv och säger: vänta på svenska översättningen. Tills dess är allt glömt.
Så jag väntar. Boken kommer och jag läser. När jag är klar med romanen tänker jag: kan det bero på översättningen? Misstanken kan göras stor när jag förstår att huvudpersonens egendomliga nidnamn Glosöga på engelska heter Pop Eye.
Nå. På en tropisk ö någonstans i Stilla havet har kriget gjort att de flesta lämnat stället. Rödskinnens helikoptrar svävar över stranden och letar efter befolkningen som gömmer sig i djungeln. På andra sidan finns rebellerna. Mitt emellan försöker befolkningen leva något slags anständigt liv i väntan på att någon ska komma och rädda dem. Den enda vite mannen som finns kvar på ön är PopEye - Mr Watts - allmänt betraktad som kuf och konstig där han går omkring och drar sin fru Grace på en vagn. Men han blir ändå den som får agera lärare i byskolan nu när sakernas tillstånd är som de är.
Han presenterar barnen för Mister Pip, huvudperson i Dickens Lysande Utsikter och läser för dem - ett kapitel om dagen. En annan värld målas upp för barnen. En värld att enas kring, att tro på, att göra sann. När boken försvinner lyckas de alla åstadkomma en kopia av den genom att minnas vad berättelsen handlar om. Matilda, 13-årig flicka i byn är den som berättar. Om kriget, läsningen Mr Watts och katastrofen.
Så varför förväntanspladask istället för att njuta välskriven bok? Tja, jag tycker inte berättelsen lyckades hålla tag i mig. Baksidetextens ord om"hypnotiserande" stämde föga. Jag läste ut den som homage till ovan nämnda bokbloggar och lägger lättad undan den nu.
Done that.