"Kan vi få besök av någon sekt?" brukar studenterna säga med lysande ögon och väntar sig att i verkligheten få träffa någon som är out-of-the-blue, hjärntvättad och världsfrånvänd. Jag brukar bjuda in Peter Åkerbäck i stället, forskare och lärare på Stockholms universitet. Smart, oerhört kunnig och med en bred teoretisk och empirisk kunskap av de flesta nya religiösa rörelserna i Sverige. Efter en föreläsning av honom har studenterna en mer nyanserad bild.
Jag möter alla religioner med respekt och kritiskt sinne. Oavsett ålder. Jag är mest fascinerad och intresserad och har inte ångest över begreppet sekt. Men katastrofer händer ibland för människor som blir anhängare av religioner. Läs FRI - föreningen rädda individen till exempel. Däremot är det högst tveksamt om det sker manipulation i den omfattning t ex kvällstidningar vill göra gällande. Det handlar om vems perspektiv man utgår från. Hjärntvättad eller lyckligt frälst? Du får helt olika beskrivningar om du frågar den som är aktiv i gruppen eller den som lämnat den under dramatiska former.
Men barnen, barnen. De som inte kan välja. De som föds med de föräldrar de får. Deras perspektiv tar Charlotte Essén i boken Sektbarn. Det är en reportagebok om barn som vuxit upp i olika religiösa rörelser som Hare Krishna eller fd pingstförsamlingen i Knutby. Berättelserna är hemska. Det handlar om maktmissbruk och inskränkthet och bestraffningar. Det går inte att läsa och vara oberörd. Men man måste också komma ihåg att uppgifterna kommer från människor som lämnat gruppen de berättar om. De flesta föräldrar gör saker för sina barn som de tror är bra för dem. Så gjorde jag och jag anstränger mig för att inte generalisera när jag läser boken. Att de som gäller för en person inte behöver gälla för andra.
Jag är inte klar med boken ( (450 sidor) trots att jag avslutar religionsvetarveckans tio dagar) så jag vet inte vilka slutsatser Essén kommer att dra. Men jag återkommer i saken.