Smärtans ministerium. Ett vackert namn på en bok.

En viss S/M-klubb i Haag bar namnet Ministry of Pain. Det var därför mina studenter kallade sitt jobb på porrskrädderiet för att arbeta på "Ministeriet"

En bisak. Porrskrädderiet är en födkrok, sättet att tjäna ihop till dagens bröd, och har ingenting att göra med berättelsen i övrigt. Om vi inte använder den för att förstå att när man tvingas lämna sitt land - låt säga för att landet helt enkelt upplöses - gäller helt nya regler. Om man undervisar i Jugoslavik

- som tidigare hade innefattat den slovenska, kroatiska, serbiska, montenegrinska och makedoniska litteraturen -

och landet inte längre finns, då blir all konstruktion, dekonstruktion, rekonstruktion. Smärtans ministerium är en välskriven, välfilosoferad, välberättad bok om det.

När det kommer till krig kan man prata om Före och Efter. Inte efter kriget. Efter Krigsutbrottet. Kriget kom den 6 april 1992 till Sarajevo. I Visesgrad lever Aleksandar - 14 år - och när kriget kommer flyr han med sin familj. Med sig tar han alla skrönor och berättelser och bygger på dem, till dem. När han återvänder till Bosnien gör han det med listor - långa, många - han skapat för att minnas och återse.

Jag har gjort listor. Tillnamn. Han med det okontrollerade benet. Cylinderhatt. Mon Sorgsne, Trepunktsmannen, Tyfon. Han som sjungande klättade upp i bergen och aldrig kom tillbaka.

Berättandet  i Farfar upp i graven är ett annat - ordflöde och tempo är mycket och snabbt.

Här grälade mina föräldrar. Här var jag snabbast av alla. Här satt den skräckslagna Asija. Här drog en soldat gevärspipan över trappräckets köppar, klacka-klacka-klacka-klacka-klacka.

Ännu ett perspektiv på samma krig i Den sista kulan sparar jag åt grannen. Lika välskrivet, välbeskrivet och läsvärt och kriget är över

Människor, byggnader och bilar är märkbart färre än förut, men kyrkogårdarna är många fler. Folk har flyttat från sina hem till kyrkogårdarna coh till sin Gud, verkar det som. De trodde att de krigade för ett bättre liv och skickade iväg sina barn för att utföra uppdraget. Från vårt bilfönster ser vi det absurda resultatet. Oändliga rader av gravar med lika gamla pojkar, samma bortslösade pojkar i gravarna med kors som i dem med halvmåne.

Smärtans ministerium. Dubravka Ugresic

Farfar upp i graven. Sasa Stanisic

Sista kulan sparar jag åt grannen. Fausta Marianovic