Jag läser om Margido som är begravningsman i Trondheim, som alltid varit kristen med numera känner att guds ord låter lögnaktiga i munnen på honom och som aldrig funnit någon att älska. Jag får lära mig allt om hans yrke, både de trevliga och de mindre trevliga sidorna. Jag läser om Erlend som dekorerar de allra vackraste skyltfönstren i Köpenhamn och som älskar sin Krumme. Jag får lära mig allt om Swarovski-djur och andra vackra saker. Jag läser om Tor som är kvar på gården och jag mig allt om hur det är att vara svinuppfödare.Alla tre är bröder och förenas på släktgården i samband med mammans död.

Författaren har sannerligen gjort grundlig research men använder också resultatet av den till att skapa trovärdiga och intressanta personer. Det är den här bokens styrka. Jag gillar boken skarpt ända till de sista tio sidorna då en förklaring förs in som kändes lite...jaha?

På framsidan citeras, som sagt, en recension om att boken är en feelgood-bok. Tyvärr han jag ju läsa citatet och jag tänker medan jag läser på vad detta "må-bra" egentligen syftar på. Jag tycker att alla personer som deltar i romanen är ganska väl sammansatta av sorg och glädje, av ensamhet och viss sorts gemenskap. Och de är ganska luggslitna av livet. På ett plan finns ett slags försoning i boken, en försoning mellan demsom under många år inte kunnat tala med varandra. Räcker det för att vara feel good? Att människor strålar samman och talar med varandra? Jag hoppas att det där uttrycket snart är borta.