Jag är 24 år och har just kommit till Paris. I Sverige finns min man och min 2-åriga dotter. Syftet med min resa är att skriva och koppla av.

Jag känner mig en aning blödig. Min lilla plutt ska vara utan sin mamma en hel vecka, skriver jag i min anteckningsbok och resonerar vidare: Kommer detta att bli en bra resa? Beror väl på mig i viss mån. Spänd förväntan.

Tjugo år senare är Sara i Bitterfittan på väg till Teneriffa för att skriva och koppla av. I Sverige finns hennes man och hennes 2-årige son Sigge. Hon skriver

jag bävade för Sigges bestraffning. Hans bortvända ansikte, blicken som vägrar möta min. [...] De få gånger jag var borta mer än en natt kunde det dröja timmar innan Sigge slutade ignonera mig. En kall beslutsamhet som skrämde mig. Och gav mig ännu mera skuld.

Ur detta perspektiv läser jag Bitterfittan. En skillnad mellan Sara och mig, den 24-åriga Ann-Sofie, är att jag inte reser ifrån ett skakigt och ojämställt äktenskap. Jag åker för att jag vill resa. Att känna skuld för att lämna min dotter hemma en vecka med sin pappa skulle aldrig ha föresvävat mig. Hon var ju omhändertagen! Att det finns längtan och presentköp till dottern under resan är en annan sak.

Jag vill förvisso inte generalisera. Göra min skuldfrihet till norm. Men jag undrar vad som hände under de här tjugo åren. Varför i hela friden Sara har så mycket ångest att hon vill kräkas när hon lämnar sitt barn i händerna på barnafadern. Är det ett generellt fenomen kan man bli skräckslagen. Det betyder ju i förlängningen att svaret på varför föräldrar inte delar sin föräldraledighet i 2 lika delar - en till mamma och en till pappa - skulle kunna ligga i en skuldfråga. Eller?

Jag läser Bitterfittan parallellt med mina egna anteckningar från Paris-resan vilket är intressant. Det mesta handlar om allt som är Paris. Jag dricker vin, sitter på caféer, går på muséer och äter löksoppa på en skum vindsvåningskrog en sen natt. Skriver stundtals i du-form - riktat till min man - i anteckningarna och avhandlar hur jag snart ska sluta på mitt jobb.

Man får käka middag sent. Idag ska jag prova en krog längre upp på min gata. Minns ej vad den hette. Staden Paris var betydligt mer ansträngande än jag trodde, eller minns. Så mycket folk och framför allt bilar. Nästa gång jag reser ensamt blir det till en by på en grekisk ö tamejfan. Fast då blir jag väl utled av tristess i stället.

Just under den resan upptäckte jag Susanne Brøgger. Jag läste Crème fraiche och tycker den självbiografiska romanen är intressant och omvälvande. Hon blir en förebild därför att hon är smart och modig, snarare än för sin inställning till kärleksrelationer och äktenskap.

Bitterfittans Sara gör en intervju med SB som säger:

Men man blir nog bättre på att leva ihop när man blir äldre, ett sånt begrepp som tacksamhet kommer ju först senare, när man blir äldre.

Det håller jag med om.

Kärnfrågan i Bitterfittan är Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar.

Jag tycker det är en relevant fråga. Men jag tycker inte att man ska ställa den när man just har fått sitt första barn. Det är inte en strålande utgångspunkt. Däremot ska man fortsätta att beskriva strukturer där jämställdhet inte råder. Skriva böcker för att problematisera. Arbeta för att ändra det.

Men inte skuldbelägga sig för att man som mamma åker från sin väl omhändertagna 2-åring.