Bina skulle åka på sommarkollo. Till ett stort fält med ryps skulle de fara för att få riktigt roligt. Ryps är gult och luktar starkt. Jippi för bin, liksom. Nästa kväll återvände biodlaren till rypsfälten. Fick en chock. Utanför kuporna låg drivor med döda bin, för trots löfte hade fälten blivit besprutade innan bina kom.

I hastigheten när kuporna skulle köras hem igen glömdes en hopvirad blå lina. När biodlaren åkte tillbaka för att hämta den var den

svart av bin. De som varit ute på fältet kvällen innan och inte hunnit komma med i kuporna hade istället samlats på linan. Den luktade förstås av bilen som de kände igen som tillhörig dem och deras bigård. Försiktigt lyfte vi linan i bagageutrymmet under flaket. Inte ett enda av bina flög upp och gav sig iväg innan vi stängt luckan om dem.

Birgitta Stenbergs bok Allt möjligt om bin är en skönlitterärt berättad faktabok om hennes och hennes mans många år som biodlare. Lättläst och intressant.

Tänk att det skulle vara mitt nyväckta intresse för bin som skulle få mig att läsa Lars Gustafsson igen. För några år sedan läste jag Yllet, höll på att somna oavbrutet trots att det utspelade sig i Trummelsberg, min barndomstrakt.

Också En biodlares död utspelar sig i norra Västmanland. Till en stuga i skogen drar sig läraren Vesslan undan när han vid dryga 40 skiljer sig från sin fru. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klömmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undnan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga maskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon.

Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns...

Biodlaren blir som romantiteln säger sjuk och han dör. I romanen får jag i fragment från olika anteckningsböcker följa honom de sista månaderna. Han vet faktiskt om han har en dödlig sjukdom eller ej, för han kastar beskedet från Centralsjukhuset i Västerås. Att han är sjuk kan han dock inte missta sig på.

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid.