Arn.

Jag har inte läst Jan Guillous böcker om Arn. Ämnet intresserar mig. Såväl kampen om Jerusalem som svensk medeltid. Författarens mångordighet och detaljerade redogörelser gjorde dock att jag tröttnade och läste några sidor blott - om mötet mellan Arn och Saladin.

Vår unga gäst här hemma föreslog att vi skulle se filmen i går kväll. Så det gjorde vi.

Nu ska man komma ihåg att jag inte gillar historiska hjältesagor. Suck säger jag ändå för det här var var inget vidare. Det medeltida intressanta nerkokat till en kärlekshistoria. Saladin och Arns diskussioner om rätten till Jerusalem och löften till gud är reducerat till ett samtal kring lägerelden med närbilder på brinnande blickar och uttalanden av typen "må gud avgöra med som skall vinna". Joakim Nätterqvist som spelar Arn gör det strålande tycker jag, men jag ser bara Nina Frisk i hans fästmö Cecilia. När jag gäspande tittar på slutstriderna i slutet tänker jag att nu fattas det bara att Arns unge väpnare Armand dör i Arns armar. Jag skrattar faktiskt, fast bakom handen i hänsyn till de andra, när mina "förhoppningar" befrias. Men när Arn i slutscenen rider in i solnedgången slutar jag skratta och tänker, något mer häpet, att "det kan inte vara sant att man gör sådana här scener längre!" Men det kan det.