Efter att ha läst alltför många uppsatser om språksociologiska spörsmål bestämmer jag mig för att hämta ngn enklare läsning ur bokhyllan. Något snabbt med inte alltför stort läsmotstånd. Dumpa Matthew köpte jag redan i somras när jag längtade samma sak och läste om författaren Jane Fallon och blev bekant med begreppet chick noir. Det lät som en god kombination. Chick lit with a dark side.

Tre sidor in är jag uttråkad för även om huvudpersonen inte kommer att gifta sig på slutet - kanske - så blir ingången med hennes dåliga förhållande med gifta Matthew inte lockande alls.  Jag ger den i alla fall trettio sidor innan jag ger upp.

Nästa bok jag plockar från hyllan är något annat. I_nnan jag dör_ av Jenny Downham. Det är sorgligt med unga människor som dör och det är säkert en bra bok, men trettio sidor in är jag inte alls tagen och jag lägger bort den också.

Börjar jag bli cynisk, undrar jag oroligt och skaffar mig ett lånekort på Dieselverkstaden och lånar Utan bagage av Anne Tyler. Jag läser oavbrutet de 370 sidorna. Nej inte oavbrutet. Efter varje kapitel läser jag två språksociologiska uppsatser. Men så fort pennan är nedlagd tar jag upp boken igen. Den håller mig fast. Trots att jag irriterar mig väldigt mycket på huvudpersonen. Delia heter hon, är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. När Delia ganska snart blir hittad kan man tänka sig att antingen hon eller hennes man tar något slags ansvar för äktenskapet och börjar ett samtal. Men nej. Det tar 16 månader innan hon återvänder hem, upptäcker att hemmet  upplösts utan henne och efter viss förveckling kryper hon helt enkelt ner i sängen hos sin man och de håller om varandra, försonas. Under tiden har hon i princip inte haft någon kontakt med sina barn, skaffat sig ett jobb som hushållerska och nästan blivit ihop med familjefadern i det nya hushållet. Att jag irriterar mig på Delia är för att jag tycker att hon är för amerikanskt hemmafrufjamsig och jag föraktar henne för att hon inte håller kontakten med sina barn. Samtidigt till bokens försvar - jag sträckläste dess 370 sidor, blev klar i förrgår och är fortfarande irriterad på huvudpersonen. Anne Tyler är en god berättare.

En annan sorts kvinna är Ellen i Det som är sant. Hon beordras mer eller mindre av sin far att komma hem och ta hand om sin döende mor, vilket hon gör. Men efter att modern har dött visar det sig att hon har alldeles för mycket morfin i kroppen och Ellen anklagas för att givit mamman den dödande dosen. Anna Quindlen fick jag i tips om av Bokhore-Helena när jag ville fylla på mitt Har-läst-arkiv, med författare på Q. "En hypnotisk fascinerande roman" citerar framsidan från Washington post och jag hatar som bekant recensions-citat på framsidan av böcker.  Men boken är verkligen mycket fascinerande. Hon bygger upp sina karaktärer alldeles utomordentligt, Anna Quindlen.

Så två bort och två lästa. Jag får vara nöjd. Nöjd är jag också med att ha tillbringat ett par dagar i Visby, denna underbara lilla stad. Solen sken mest hela tiden och förutom att promenera varje fin-fin liten gata köpte jag mig en hypnotiskt fascinerande mössa.

Nästa bok är The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Nästa resa är Bryssel.

Utan bagage. Anne Tyler.

Det som är sant. Anna Quindlen