Honningsvåg - Kirkenes

Den allra sista delsträckan av resan nere från Trondheim startar en timme sent ety ett tiotal passagerare blir försenade. Jag blir förhoppningsfull - kan det bli så att vi kommer försent till Kirkenes, att jag då missar planet och därmed måste stanna kvar ett tag till? Jag har alltid separationsångest av olika grad. Från böcker, från resor, från möten. Åh nej, är det slut!

Samma känsla när jag slår igen Columbines kyss. En säregen konstruktion där jag inte vet om det är en roman eller en roman om ett romanprojekt. Vi är i Rio de Janeiro. Teresa är en ung framgångsrik författare. Just nu planerar hon att skriva sin tredje bok som ska ta utgångspunkt från dikter av Manuel Bandeira. Hon bor tillsammans med en man sedan några månader. Han blir berättaren, betraktaren och sitter just nu utanför deras hus:

De där eftermiddagarna när jag satte mig ensam på trappan till verandan medan Teresa var ute och simmade var som det där exakta och dyrbara ögonblicket efter en film, när ingen ännu frågat vad tyckte du? när ingen buss ännu accelererat i öronen på mig, när ingen ännu föreslagit en öl.

En av eftermiddagarna simmar Teresa som vanligt, men kommer inte tillbaka. Polis och räddningstjänst inkallas. Men hon är borta och parets åtta månader långa förhållande, räcker den tiden till för att göra det till ett riktigt förhållande? Varför är det Teresas förra partner som får figurera i tidningarna och svara på frågor om vem hon var och vad som kan ha hänt?

När jag invaggats i förvissningen om bokens tema, tar den en helt annan väg och jag drar efter andan och jag vill inte berätta mer för dig. Läs den istället!

På kvällen är himlen stjärnklar. Jag lindar in mig i en filt och sitter på däck en stund. Stjärnkartan finns någonannanstans och jag prickar bara in Karlavagnen, som inte ens är en riktig stjärnbild utan en del av Stora björn. Klädd enligt bästa lager-på-lager-modell går jag sen varv efter varv på däck i väntan på Aurora polaris. Strax efter nio dyker det upp i form av ett vitt vibrerande sken som rör sig över himlen. Båten är på väg att kantra eftersom alla står på babordsidan och fotograferar. Inte jag. Jag lägger bara på minnet.

Båten kommer i god tid. Jag hinner med planet till Oslo. Åh nej, är det slut!

Columbines kyss. Adriana Lisboa. Utgiven av bocaPocky 2005.

- - - - -

Då kan jag konstatera att det blev 1-0 till Aurora polaris. Fartyget jag reste med heter Polarlys. Jag skulle gladeligen kliva ombord igen och igen och igen. Hela resan.