Bli aldrig kommunist,  är det sista kvinnan ropar till oss innan hon kliver av spårvagnen. Vi träffar henne ute i Nowa Huta, den paradstadsdel som uppfördes 1949 för arbetarna i stålverket med samma namn. Kvinnan, som är ingenjör, fick aldrig jobb där. Jag anslöt mig aldrig till partiet,  säger hon med stolthet. Jag jobbade på universitetet i stället. För att få jobb där krävdes god språkkunskap och jag kan förutom polska och engelska såväl ryska, italienska och spanska. Jag tror hon nämner ytterligare ett par språk men spårvagnen skramlar hårt.

I Nowa huta ligger gatorna raka och vinklarna är exakta i de ideala bostadshusen. Idag är det öde och tomt. Vi undrar om någon första-maj-demonstration kommer att ske? We have celebrated enough får vi till svar. I kyrkan Arka Pana är det däremot fullsatt. På digitala skyltar exponeras psalmorden och vi hummar med i de svåra orden.

När gudstjänsten är slut är regnet det också. I staden förbereds kvällens påve-festival men vi packar väskorna för att åka tillbaka till Sverige. Vi äter en sista randig glass och köper rökt ost, korv och pretzel till resan.

- - - - -

Läs om Dagarna i Kraków ett och tu. Läs om Per Agne Erkelius Hotel Galicja och läs om Primo Levi. Och mest: åk dit.