När jag läser Lars Noréns En dramatikers dagbok vill jag börja om mitt liv bara för att kunna dokumentera det bättre.

Jag började skriva dagbok tidigt, men den Riktiga Dagboken med Lås fick jag först i 9årsåldern. Jag dokumenterade vad som hände

Idag hade vi avslutning. Våran klass och andra fyran sjöng Ett barn är fött på denna dag och några andra sångar. Först sjöng vi för alla 9:or. Sen sjöng vi för mellanstadiet och 8orna och sist för sjuorna.

Med åren försvann behovet av lås och fin framsida, men dagboksskrivandet består. (Eller vad man ska kalla det. Jag skriver inte varje dag. Anteckningar om saker som händer i mitt liv låter vackert men är långt). I mindre utsträckning skriver jag vad som händer, mer om vad jag anser om det som händer. Men jag skriver sannerligen inte så mycket och så utförligt och så ofta som LN.

Regn, regn, regn. Regnet som aldrig upphör att falla slutar inte. Gick tidigt. Drack kaffe på Kaffebrenneriet. Nu vet de att jag dricker kaffe där, och inte tar det med mig. En äldre man som kommer dit samtidigt som jag har börjat hälsa. Han sitter alltid alldeles stulla, ser nedåt. Länge. Allvarlig, uppsluppen, koncentrerad och lätt repetition idag. Scen 9.

Att läsa hans dagböcker är helt otroligt intressant. Självutlämnande. Knivskarpt. Jag citerar och instämmer med min vän H. "Jag äter boken som vore jag i slukaråldern".

Den enda nackdelen är att den är så tung att jag inte orkar bära den med mig när jag åker buss.