Vi har varit på tour 2008 i Skåne. Oavbrutet vackert väder och jag kunde inte tro att mitt ansikte kunde uppbåda så många fräknar! Noréns dagbok är följeslagaren. Markerar välformulerade tankar - många! - med pennan. Annars är jag inte en marginalkluddare när jag läser. Inte för att jag inte vill, utan för att jag alltid tänker - jag markerar det senare. Vilket jag sällan gör.

Jag får också Virginia Woolfs dagbok till låns och parallell-läser. Samma dagar. Vad ser de? Vad anser de?

4 jan 1918 (VW)

Det finns inga skäl all att förvänta sig någon speciell tilldragelse för den första sidan i ett nytt häfte; ändå gör man det; och således kan jag räkna upp tre saker av varierande vikt: första gången vi nyttjade The 1917 Club; tal om fred; och att mina sköldpaddsbågar gick sönder.

4 jan 2001 (LN)

Gick till en läkare på Grensen, Helse i sentrum, för att få tabletter Fontex, sömntabletter och ångestdämpande, fast jag inte har någon ångest. Vill ha det, som trygghet. Hon sa att hon hade sett att jag hade ringt och ringt tillbaka men då hade jag inte svarat.

Norén skriver utlämnande och skarpt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken. Woolf är mkt mer behärskad i det hon skriver. Förvisso är dagboken ett extrakt gjord av en redaktör, men trots att hon skriver:

Den här ska således följa samma ordning - skrivas efter teet, skrivas utan några hänsyn...

känns det tillrättalagt. Jag förstår förstås att det är en annan tid som Woolf lever och skriver i. K tror att Woolf nog tänkte sig att dagböckerna skulle komma att publiceras någon gång, att det är ytterligare ett skäl till det behärskade.

Trots det; intressant läsning. Men inte som Norén.