Jag läste ut den för länge sedan men lika mycket som jag grubblade över hur man läser Den amerikanska flickan, grubblade jag över vad jag skulle skriva om den. Den är på ett sätt obeskrivbar. Jag tror att den skulle tjäna på, åtminstone för min egen del, att läsas i ett svep. Den har en speciell rytm, såväl i språk som i berättartempo, som tar en stund att komma in i. För varje gång jag slutade att läsa fick jag göra en kraftansträngning för att komma tillbaka till det där egensinniga språket.

Vad är sant egentligen i boken? Varför hängde sig Björn? Dog verkligen Eddie så dramatiskt? Och vad hände med Lorelei Lindberg? Två flickor står i centrum, Doris och Sandra. Deras erfarenhet av övergivenhet gör att det skapas särskilda band dem emellan. Deras rollspel, lekar och samtal står i relief eller i samklang med alla andra händelser i Trakten. De söker efter sanningen om den amerikanska flickan som kom till Trakten och rörde om. Deras lekar blir alldeles för blodigt allvar.

Tycker jag om boken eller tycker jag inte om boken? Att ens behöva ställa sig frågan! Att läsa den var som att simma i en grön simbassäng. Med vatten. Det glittrar hela tiden och man vet inte vilken sekund man ska drunkna.