Den första boken jag bloggade om på ooofbok var Det sista ljuset av Theodor Kallifatides. Jag blev mkt berörd av den och skrev

Jag blir starkt berörd av den här berättelsen. Det beror förstås på den historia som berättas, men också på det sätt som författaren berättar. Tålmodigt och inlevelsefullt. Boken är naturligtvis sorglig, hur kunde något annat vara möjligt? Men i den finns också ett hopp och ett ljus. Människan är en överlevare.

Jag till och med skrev till honom - att skriva till författare är ngt jag ofta tänker på att göra, men så gott som aldrig gör - och han skrev tillbaka. Efter det har jag inte läst någonting av honom, vilket förvånar mig. Jag tror att det dök upp ngt slags "kriminalromaner" som lät ointressanta men efter det har han skrivit ett par böcker som återigen rör sig kring exil-temat. Mödrar och söner till exempel. Borde finnas på pocket och vara bra sommarlovsläsning (japp, börjat tänka på den...)