Jag vill att han ska leva. Hur det än blir.

Jag vill att han ska dö. Hur det än blir.

MaryMarie står framför sin man. Han är förlamad från nacken och neråt efter ett märkligt fall från ett lägenhetsfönster. Vid närmare undersökning hittar man en 16-årig prostituerad i lägenheten han befann sig i. Kan man förlåta? Kan MaryMarie förlåta?

Jag vill att han ska leva. Hur det än blir.

Jag vill att han ska dö. Hur det än blir.

Dödar MaryMarie sin man eller gör hon det inte? Precis som hennes namn är dubbelt låter mig boken också följa de dubbla möjligheterna. Marie dödar mannen, hamnar i fängelse. Mary gördet inte, stannar hos honom, gör karriär som minister. Båda verkligheterna lever bredvid varandra, flätas in i varandra och berättas i varandra. Först i upplösningen, som också sista kapitlet kallas, förenas historierna. Kanske.

För helt säker är jag inte på slutet. På samma magiska sätt som författaren skapar trovärdighet med de parallella verkligheterna ger hon inte något entydigt svar. Inget rätt. Inget fel.

Visst har vi varit i de där tankarna. De är spännande, I lagom doser. Om jag hade gjort si, vad hade hänt då? Om jag tagit det där jobbet, åkt till Spanien i stället för Norge, satt mig bredvid någon annan första skoldagen. Om. Kanske hade det inte spelat någon roll.

Eller också hade det det.