Att konstruera en mamma. Nej. Det är inte vad författaren vill. I stället tänker hon att hon kan skriva en europeisk historia där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig.

1900-talets Europa är en fängslande plats och stundtals också skrämmande och sorglig. Charlotte Hirdman är där, närvarande. Hon rör sig mellan olika länder, i olika roller. Bukarest-Oxford-Bokovina-Berlin-Moskva-Köpenhamn-Paris-Sverige. Grevinna, kommunistisk kamrat. Hustru och mamma. I spåren finns egna och andras brev och dagböcker, vännernas memoarer och biografier och Yvonne Hirdman lyckas skapa en tydlig bild av Europa samtidigt som en historia om sin mamma.

Ibland störs jag av att känslan att vara på plats, fiktionens låtsaslek, ständigt bryts. Men när jag avslutar boken tror jag att det sättet att skriva är det som gör boken mer läsvärd. Som läsare blir jag författarens parallella pusselläggare, sugs med i hennes byggande.Och hon berättar en engagerande historia om sin mamma.

Så visst har det blivit historia - med mamma. Men samtidigt har det också blivit mer mamma. Så pass mycket att hon fått lite mer än konturer, blivit lite mer än en gestalt som anas i hörnen.

Den röda grevinnan. Yvonne Hirdman.