När Siri Hustvedt under ett tal drabbas av att hennes kropp börjar skaka okontrollerat blir hon övertygad om att galenskapen lurar runt hörnet. Det är som om hon vore två personer - den som skakar och den som med stark stämma fortsätter att framföra minnesord över sin pappa.

Den märkliga känslan av dubbelhet finns kvar inom mig, en stark upplevelse av ett "jag" och en annan som jag inte kan kontrollera. Den skakande kvinnan är absolut inte någon som har ett namn. Hon är en ordlös främling som bara dyker upp under mina framträdanden.

Så vem är denna främling? Med stor intensitet började hon djupgående forska med sig själv som utgångspunkt. Hon ringar snart in att det måste vara något psykogent och inte neurologiskt vilket i sig inte gör jakten på den egna diagnosen lättare.

Sinne/kropp-problemet är fortfarande så besvärligt, så inrotat som en dualism, att det blir nästan omöjligt att tänka utan det. Uppdelningen har ju faktiskt skapat skillnaden mellan psykiatri och neurologi: sjuka sinnen kontra sjuka hjärnor.

Berättelsen om den skakande kvinnan är intressant. Ibland redovisas långa sammanfattningar ur forskningsrapporter och jag läser lite snabbare där, det ska jag inte sticka under stol med.  Boken är ingen sträckläsare. Jag har läst den under vintern i omgångar, lagt ifrån mig den och för att tänka och kolla upp saker som hon diskuterar och hänvisar till.  Hur var det med Freuds teorier? Vad sa han om hysteri och vad betyder det idag? Hur ser ett neuron ut? Hjärnstam, vad är det? Jag blir klokare. Men det är Hustvedts slutsatser som är den spännande läsningen. När hon med sitt eleganta språk lager för lager blottlägger sin kropp och sitt sinne för oss. För att till sist konstatera

Jag skakade den dagen och sedan skakade jag igen andra dagar. Jag är den skakande kvinnan.

Den skakande kvinnan. Siri Hustvedt. Utgiven av Norstedts 2010.

Foto