Det finns alltid något ogenomträngligt i Peter Hoegs romaner. Galler i Kvinnan och apan. Is förstås i Fröken Smillas känsla för snö. I Den tysta flickan erfar jag metall. En klang av metall.

Kasper Krone, cirkusartist, har begåvats med en exceptionell hörsel. Han lyssnar in klangen av andra människor, kan erfara deras lögner eller längtan, hör allt de aldrig formulerat. Han kan platsplacera personer i anonyma telefonsamtal genom att lokalisera stadsljuden och akustiken i förhållande till varandra.

I Köpenhamn sker oförklarliga skalv med efterföljande översvämningar. Det finns barn, speciella barn, med gåvor - kanske gudomliga - som förutspår naturkatastroferna. Eller skapar barnen dem? Barnen försvinner, kanske kidnappas och Kasper Krone blir delaktig i jakten efter dem. Han rör sig i olika tidsplan genom boken. I en verklighet som känns Kafka träffar Krone på konspirationer som vill utnyttja barnens förmåga. I sin jakt hamnar han, eller skapar, i actionscener i bästa James Bond-stil.

Jag minns i Fröken Smilla som den ultimata romanen med sin kombination av fiktion och fakta. Också här är mystik, geologi och musik ingående komponenter att lära av. Romanen är djupt filosofisk och bländar med sitt språk.

Men mot slutet av romanen känner jag en längtan efter tystnad. Kasper Krones avlyssning av verkligheten blir värre än min tinnitus och jag vill vråla åt honom att inte berätta mer om vad han hör.

Det här är ingen enkel bok att läsa. Det är lätt att förvirra sig i tidsplanen, i orsakssambanden, i de intertextuella samtalen och referenserna. Lösningen ligger i att inte släppa boken, tror jag.

Jag är hänförd när jag slutar att läsa. Jag har fått många svar. En läsupplevelse. Ändå känner jag mig lurad. Det känns som jag står på första nivån i en intagning hos ett esoteriskt sällskap. Att sanningen ligger gömd i alla lager av filosofiska betraktelser och jag missat den trots att jag är noggrann.

Men det är kanske så man ska känna efter en god roman.