Jag sträcker mig efter bandspelaren, drar täcket över huvudet och lyssnar. Ljudet är kristallklart. jag hör de unga rösterna, ljusa och ömma, nära mikrofonen, rösterna under täcket, jag hör Mats och Mona, barn som just fått egna barn, som pratar med mig och Lukas.

Det är 1988 och har precis börjat snöa är rakt igenom skriven i presens. Det gör att jag går upp i den här berättelsen, att jag deltar här och nu. På samma sätt som berättarjaget, genom att lyssna på alla kassettband från då, kan gå upp i barndomen. Det är en levande berättelse om sonen och pappan och deras nästan symbiotiska förhållande. Ett sådant som man med kraft måste bryta sig ur. Och det dit berättelsen leder, till fadersupproret men också till försoningen.

Presens, ja, och ofta korta meningar, rakt och konkret i språket. Avskalat. Händelseutvecklingen presenterad i scener men med tiden som sammanhållande kitt. Den här boken tycker jag mycket om.

Boken heter "roman", men det är ingen hemlighet att det är biografiskt material. Jag som bara gillar att läsa böcker, inte att läsa om deras författare, visste inte att det är Klas Eklund som är Sigges pappa. Det hade dessutom gått mig förbi att Fredrik Eklund, författare till Bananflugornas herre, är Sigge Eklunds bror.