Annika Borg är präst i svenska kyrkan. Sedan många år har hon talat i radio, om detta med att vara människa i stort och i smått. Onsdag nästa vecka pratar hon i Tankar för dagen i P1. Under förra året kom hennes bok Det är ingen fara, du är människa och jag har haft den på mitt sängbord i månader. Bläddrat i den, läst lite här och lite där.

Boken är delad i fyra avsnitt: Vad är då en människa? Döden och sorgen, Allt hänger ihop samt Lugn och ro. Hennes betraktelser är konkreta och tydliga.

"Nej, du är inte konstig, det är helt normalt att känna och tänka som du gör."

I många olika sammanhang har jag sagt ungefär så. Att sorg och läkning tar tid - lång tid - är en kunskap vi tappat bort idag. Men att veta att det är så, är en insikt vi behöver.

Med sorg lever man vissa dagar en minut i taget, andra dagar en timme i taget och så småningom blir dagarna veckor, månader och år. Allting förändras när man förlorar någon, samtidigt som livet runt omkring fortsätter som vanligt. Det där blir en paradox som många sörjande tycker är väldigt jobbig.

Det hon beskriver är handfast utan att bli påträngande. Hennes gudstro finns där men inte som något saliggörande eller odiskutabelt. Det är det allmänmänskliga som genomsyrar boken. Den kommer att ligga kvar på mitt sängbord länge.