"Den kan du inte döma honom efter. Den är ju inget bra", svarar någon i bekantskapskretsen när jag säger något lågt om Alkemisten. Så jag provar någon annan titel, den om floden Piedra men blir inte mer övertygad då heller. Stackars Alkemisten är den som få klä skott för ett slags polarisering när det gäller Coelho. Gilla eller inte. För det märkliga är att jag aldrig hört någon sund hållning till Coelho. Det är antingen "han sätter ord på livets mening" eller "det här är bara ett lättköpt andlighetsdravel som vi har hört förut".

Prosapolisen i DN har granskat författaren.

Coelho vispar gärna upp allmänna och innehållslösa fraser som "ögonen visar själens styrka", "öknen är den förnämsta av alla lärare" och "Den som följer sitt öde vet allt han behöver veta" och har på så sätt upprättat en kyrka byggd av idel maränger och med en stor församling superindividualister.

Ibland kan också själva gnällandet över Coelho visa upp "allmänna och innehållslösa fraser". Men Stefan Vahlquist utvecklar en hållning i den filosofiska romanen Jag sköt Paulo Coelho.  När det vilsna berättarjaget träffar M blir samtalen med henne en intressant och viktig del av livet. Det håller i sig också i de mejl de sänder mellan sig när M åkt till Brasilien. Men efter ett tag kommer ett brev med ett helt annat innehåll.

[...]  en osammanhängande predikan om att den kosmiska kärleken genomströmmar allt, att allt är ett, att man ska leva i nuet och inte svika sin dröm för alla kan föverkliga den om de bara vill tillräckligt starkt osv

M har börjat läsa Coelho. Berättarjaget tycker Alkemisten är "pretentiöst kvasireligiös smörja" och vill övertyga M med goda argument.

Men ju mer jag utvecklade  min argumentation, desto tydligare insåg jag den fulla innebörden av uttrycket "under all kritik". Att rikta "saklig kritik" mot en författare som närmast gjorde en dygd av att inte tänka kritiskt och som saknade varje tillstymmelse till estetiskt och filosofiskt luktsinne, var lönlöst, som att tala latin till bönder

Den första delen av boken är bitvis något långtråkig, jag läser mycket fort. Men det tar fart och blir intressantare och roligare när berättarjaget träffar M. Och den rafflande upplösningen passar så fantastiskt bra att högläsa under bokmässan i Göteborg.

Jag sköt Paulo Coelho. Staffan Vahlquist.