Minuterna läggs till timmar. Den dagen då vi vandrar gatorna i Brooklyn, New York är till för eftertanke och kontemplation. Huvudpersonen har fullt med att ta hand om barnen och eftertänka allt det som inte handlar om att ta hand om barnen. Sitt skrivande, orden, rasismen. Berättaren har fullt upp med att tänka på Huvudpersonen. Så plötsligt riktas fokus helt och hållet mot mig - Läsaren .

Men du då? Förlåt om jag kommer tillbaka till dig. Vad är det du vill ha? Jag erfar en viss otålighet från din sida. Du vet inte riktigt hur du ska göra nu. Ska du lägga ihop boken eller kasta den i papperskorgen? Ska du lämna in den på bokbinderi och låta göra ett halvfranskt band av den? Gör vad du vill. Du kommer ändå att återvända till just detta stycke. Gör vad du vill. Det kommer ändå inte att förändra nåt. Allt är ett&detsamma.

Jag lutar mig tillbaka bland kuddarna där söndagsläsningen pågår. Säger överlägset: "lilla du, skit i mig och sköt din del av jobbet så sköter jag min." Och det gör vi och boken tar slut och minsann var det ett intressant sätt att berätta på. Men mitt intresse för Idén och Berättaren tappades någonstans mitt i. Böcker behöver inte alls ha en framåtrörelse, för min del kan de få röra sig både uppåt och nedåt och sidledes. Men det måste finnas något som skapar det som gör att jag bläddrar fram nästa sida. Mot slutet av den här boken var det mer Jag än Berättaren som stod för det.

Gör vad du vill. Du kommer ändå att återvända till just detta stycke.

Och det gjorde jag ju. Så okej. 1-0 till dig, då.

Detaljernas tämjare av Charlotte Brady