Mina hette Nina och Fredrik. Mammas förslag. Hon gillade en sångduo med det namnet som var populära på 60-talet. Ett självklart skäl när man döper undulater. Nina rymde. Inte visste jag att hon kunde öppna burdörren själv. Hon satte sig i ett av äppelträden och jag försökte locka henne tillbaka. Det struntade hon i och flög sin väg. Mamma tröstade mig med att hon nog snart skulle bli uppäten av en räv. Så att hon inte behövde lida i stora vida världen. Fredrik dog av sorg. Min systers undulater hette Tim och Tej. Efter gräset. Eller schampot, jag vet inte.
Alla har en undulat-historia att berätta. Helena Baude har samlat en mängd sådana i sin jätteroliga bok "Dom blåa är fejk". MISSA INTE DEN!
Tack Akademibokhandelns personal som tipsar om pocketböcker!
Undulatbilden är lånad från www.fuglesiden.dk/undulat
Åh, ett ämne för mig.
Väcker minnen till liv!
Min undulat hette Pianå (efter en barnsång
som härmade olika intrument - när man härmade pianot sjöng man
piapiapianåååå).
Ett självklart fågelnamn.
En vacker sommardag när jag var sju år så råkade Pianå rymma. En bild som alltid kommer att finnas kvar på näthinnan är hennes intensivt gröna och gula fäger mot
de helyllesvenska tallarna i blekinge.
Hon satte sig högst uppe i en tall och såg extremt exotisk ut och jag visste att hon ALDRIG skulle välja buren igen.. Adjö Pianååå. Snyft.
Nina och Fredrik spelades dagligen på min lilla grammonfon.
Min favorit med den fina duon var
" La os flye til en stierna" (ungefär så lät det på danska).
Till den sången gjorde jag ett trapetsnummer i vår hall.
Tack för att du framkallade dessa minnen.
K.