I artonårsåldern läste jag allt - ALLT - av Ed McBain. Vid den tidpunkten var kanske hälften av hans 50-talet böcker om 87:e distriktet utgivna/översatta och jag tyckte såväl om kriminalfallen som människorna på stationen med Steve Carella i spetsen. Jag tror att McBain var min biljett till annan amerikansk litteratur, till författare som Fitzgerald, Faulkner och Auster. Jag tyckte om det amerikanska - vad nu det var.

När jag öppnar och läser de första sidorna i Som landet ligger av Richard Ford fylls jag först av ett åh-äntligen-ngt-amerikanskt! Men jag slutar att läsa. Tröttnar på den obeskrivliga detaljrikedomen som är som att sitta fast i klister: man kommer ingen stans. Och trots att jag mkt tycker om när romanpersoner färdas i olika fordon blir Frank Bascombes - fastighetsmäklare - bilåkande för mycket för mig. Jag lägger boken på min mans "att-läsa"-hög.