Kära K!
Som du vet var Jean Paul Sartre en man jag gärna läste som ung. Däremot kom aldrig Simone de Beauvoir att bli läst. Jojo, visst har jag bläddrat i och läst somliga kapitel av Det andra könet. Men inte mer.
När jag såg K-special (SVT i september) om de båda blev jag oerhört tagen. Jag kan inte ens påminna mig om att jag sett en film vare sig om Sartre eller om de Beauvoir. Att höra dem resonera kring viktiga frågor, se hur de arbetade och inte minst höra hur de tonade ner det intellektuella i relationen mellan dem var oerhört intressant.
"Jag har läst allt av henne", sa du med inlevelse när vi diskuterade TV-programmet. Snabbt ordnade du fram En familjeflickas memoarer och avkrävde ett löfte av mig att läsa samtliga hennes självbiografier. Nu har jag läst den första.
Boken börjar den 9 januari 1908
i ett rum med vitlackerade möbler och fönster ut mot Boulevard Raspail
Därefter följer man Simone upp genom åren. I närmast dissekerande beskrivningar analyserar hon såväl sig själv som sin familj och sina vänner. Simone får en god utbildning och uppfostran och lever ett högborgerligt familjeflickeliv. Hon är intelligent, läser enorma mängder böcker som föräldrarna väljer. Självförtroendet växer och också den kritiska synen på det liv hon lever. Den kritiska hållningen tilltar. 19 år gammal träffar hon Satre när de båda studerar vid Sorbonne.
En person jag med intresse läser om i boken är skolkamraten Zaza. Hon är som Simone mycket duktig i skolan. Hennes bakgrund är annorlunda och Simone beundrar Zaza för hennes frimodighet. Jag har hört att hon finns med i en bok som handlar just om franska familjeflickors liv i början av 1900-talet. Jag tror att den heter: Des jeunes filles exemplaires, men jag är inte säker.
Det är en filosofisk analytiker som skriver En familjeflickas memoarer. Med noggrannhet och perfektion analyserar de Beauvoir sig själv. Det är intressant, beundransvärt. Samtidigt är det det som i längden får mig att tröttna. Varje sten vänds på, varje fråga reds ut och diskuteras. För min del får det mig nästan att storkna.
Ändå känner jag en lockelse i att läsa vidare i hennes självbiografier. Likaså vill jag läsa Claudine Monteils Söndagarna med Simone som jag vet att du har i dina bokhyllor. Så K, jag håller det löfte jag gav dig, jag ska läsa vidare.
Kära hälsningar
Ann-Sofie
PS. Det här är de Beauvoirs och Sartres grav på Montparnasse-kyrkogården i Paris. Bilden är tagen i september i år. Någon hade lagt en liten lapp till dem, med en sten ovanpå så att lappen inte skulle blåsa bort. Jag ville läsa vad som stod men moral/respekt/att mamma var med hindrade mig.
Kära A.
Simone blev aldrig någon stor skönlitterär författare (tycker jag och jag är nog inte ensam). Hon var inte
"konstnär" på det sättet.
Jag tror att det var hennes livs stora sorg (+ att hon på ålderns höst kände sig ganska "sviken" av Sartre).
Hon är inte fantasifull och intuitiv på det sätt som krävs för att skapa poesi.
Hon tänkte ut sina romaner som om det handlade om att "konstruera ett hus" ungefär - och det blir ju
lite stolpigt och trist förstås.
Däremot var hon en fantastisk skribent och forskare.
Och jag tror att det är med de glasögonen man bör läsa henne. Som en forskare i mänskligt liv som redovisar sina data
på ett ibland ganska kallsinnigt - eller snarare osentimentalt - sätt.
Hon är en manisk forskare - redovisar allt - stort som smått. Långa stycken kan vara
tämligen trista - uppräkningar, beskrivningar osv osv.
Men så uppstår något häftigt. När man har läst flera av hennes dagböcker så börjar man se det där enorma pusslet /
mönstret som är en människas liv. Och det är något storartat och enormt intressant i det.
Jag får ta del av en annan kvinnas liv. En skarp, intellektuell kvinna som levde sitt liv i Frankrike och som dessutom
reste enormt mycket. Jag får också ta del av hennes omvärld in i minsta skrymsle.
Jag får följa människor och miljöer genom flera decennier.
Det är en otrolig resa och blir spännande - just kanske pga av det som man i den enskilda boken kan uppleva
som lite "träaktigt".
Men det är som att se ett lapptäcke lite på håll. Det är en helt annan upplevelse än att studera de enskilda små
"lapparna".
Din K.