Trude Marsteins Göra gott åker snabbt tillbaka till biblioteket. Jag hade hört bra om boken. Jag hade läst om skrivarglädje, förmåga till persongestaltning, intressanta berättarperspektiv.  Jag hade förväntningar. Därför ger jag den 70 sidor, hela tågresan mellan Stockholm – Uppsala. Och visst: Berättarperspektivet är intressant. Det glider från människa till människa, de som befinner sig på 50-årsfesten. Karolines fest. Alla har en relation til henne; arbetskamrater, vänner, släktingar, älskare.

Med en blankrad flyttas jag till nästa person som blir det nya berättarjaget. Det är inte svårt att hänga med i det. Efter ett par ”förflyttningar” förstår jag principen. Trots att språket är sig likt. Trots att alla personer har samma röst. Trots att de pratar om samma saker, nämligen sådant man brukar prata om på någons fest

Har du och Paal varit iop i sex månader? säger hon. Nej, men jag och Halvor, säger jag. Du och Halvor? säger Linn. Visste du inte det? säger jag.

Och det är det som jag gör att jag tröttnar. (mars 2009)