Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från "känslan av Ulf Lundell" och låta text stå för sig själv.  Och jag är sträng när jag läser En öppen vinter. Men stränghet till trots, det här prosalyriska verket tycker jag verkligen - verkligen! - om.

Dryga 300 sidor destillat av det godaste ur goda romaner och låttexter. Här finns ringa bildspråk. Texten är rak och tydlig och även om Lundell menade något annat när han skrev än det jag gör när jag läser, behöver jag inte tolka bilder eller metaforer. Bara ord. Det är här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Läsrytmen skapas med hjälp av radbrytningar i stället för skiljetecken och nya meningar.

Tillbakablickar. Anteckningar. Reflektioner. Dagboksblad. Öppet och stundtals självironiskt. Lundell fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker upp fingret i luften  - sin och vår - och känner av. Gestaltar det exakt.

Jag försöker välja något att citera här, men kan inte. Läs allt. Lyssna på soundtracket som följer med (elva nyskrivna låtar. Täta, mest gitarr-komp). Njut.

För stränghet - min - till trots: det här är bra. Mycket bra.

En öppen vinter. Ulf Lundell.

------

Jag har skrivit om Ulf Lundell exempelvis här och här och här.

------

Och om jag ändå får säga: När Lundell i soundtracket till boken väljer att läsa, inte sjunga, en text ackompanjerad av endast piano är jag tvungen att säga åt mig själv att andas . Det gör intryck (läs: gör mig helt galet vimmelkantig). Och pianot och rösten och tempot och sättet att uttala orden och