Jag lyssnar till ett samtal mellan Karin Alvtegen och Dorotea Bromberg. Ett fantastiskt och skärpt samtal. Karin Alvtegen är självutlämnande och öppen, och jag hisnar när jag tycker att hon är privat. Det blir något skört över henne om än i kombination med styrka och handlingskraft. Då slår det mig att att jag har bloggat om någon av Alvtegens tidigare böcker, någon som jag inte tyckte särskilt mycket om, och nu, i mötet med henne hinner jag tänka: tänk om jag skrev något elakt!

En överflödig tanke, faktiskt.  Jag bloggar aldrig elakt. Jag skriver förstås varför jag inte tycker om en bok eller andra litterära fenomen, men jag skulle aldrig dundra ut med: Detta var den värsta sortens skitsmörja jag någonsin läst och författaren borde sluta skriva eller dö och förläggaren borde också dö för att aldrig kunna ge ut något igen. Ja jag vet, jag drar på. Inte ens i litteraturkritiken hittar man fullt så expressiva känslo-yttranden. Men min poäng är att jag inte har några planer på att sluta vara ödmjuk inför en författare som lägger ner kraft och tid för att skriva sina böcker. Sådant imponerar på mig, oavsett om jag gillar resultatet eller inte. Work hard and be nice to people vill jag. Såväl här som i levande livet.

En osannolik historia har styrkan i att den verkligen, verkligen tränger in i sina karaktärer. Som läsare får jag lära känna Helena, Anders och Anna-Karin ordentligt genom att författaren lägger sig så nära dem, och ger deras perspektiv på världen. Att allt inte nödvändigtvis är så som man själv uppfattar verkligheten, är författarens poäng. Allting är subjektivt och det sätt jag ser på världen blir därmed inte det självklart sanna.

Helena flyttar upp till sitt barndomsparadis med sin man Martin och startar ett litet hotell. Men äktenskapet kraschar därför att, som det förefaller till en början, Martin träffar en annan kvinna. Kvar i den norrländska byn blir Helena och dottern Emelie. Till hotellet kommer en dag Anders som också har en krasch bakom sig, men av en helt annan sort. I huset bredvid bor den person som jag tycker bäst om, trots att hennes åsikter går i strid med mina egna. Barndomsvännen Anna-Karin. Hon är väl skildrad som den där bittra kärringen som ser problem och hot överallt. Och ställer till. Hur ska alla få ordning på sina liv?

På förra årets bokmässa lyssnade jag till Helle Helle, minimalismens mästare. Hon menade att skälet till hennes isbergsteknik är att det är just så som vi förstår andra. Vi kan inte gå in i andra människors hjärnor och få veta vad de tänker. Vi kan bara tolka och förstå dem genom det som de faktiskt säger och gör. Därför ser hennes romaner ut på det sätt de gör, menar Helle.

Alvtegen har en annan berättarstil. Även om det inte finns en allvetande författare som förebådar eller berättar sådant som romanfigurerna inte vet själva återges ändå tankar och analyser tydligt, om än ur ett subjektivt perspektiv. Ibland tycker jag att det är för övertydligt och att läsaren skrivs på näsan. Ett sådant exempel är när synvinkeln i ett enda kapitel ligger hos dottern Emelie . Där ges en psykologisk förklaring över flickans oro för mamman och för ansvaret för att inte överge mamman trots att Emelie skulle vilja flytta tillbaka till Stockholm. Allt det finns redan underförstått tidigare och behöver inte alls skrivas, tycker jag. En författare kan lita på läsaren, att läsaren gör sin del av jobbet. För det är inte svårt att göra det när karaktärerna gestaltas så ingående och omsorgsfullt som de görs i En sannolik historia. Att Alvtegen tycker om sina romanfigurer går inte att ta miste på. Jag tycker att hon gjorde alldeles rätt i att lämna thriller-området men fortsätta det goda psykologiserandet. Det här är en finfin bok.

En sannolik historia. Karin Alvtegen