Vi är vid havet. Christians far äger den svarta pråmen som transporterar sten

vinschen började gå och kolossen lyftes ur lastrummet med ett ryck och pendlade lite när kranen svängde ut över relingen

På stranden står turisterna och följer intresserat arbetet. Också Stella.

Då Stella, kände jag igen dig på en gång, och jag tänkte också på vårt sista samtal före sommarlovet, på dina förmaningar och din uppmuntran.

säger Christian senare. Stella som är hans lärare i engelska. Christian som är hennes gymnasieelev. De förälskar sig i varandra och sommarlovet är deras. När terminen börjar igen är allt på ytan återställt. Stella är sval men Christian önskar att hon bara med en liten subtil signal ska visa att de hör samman. Och trots att det borde vara omöjligt träffas de igen och fördjupar sin relation.

Som ett filter över hela berättelsen ligger väntan på vännernas segelbåt som ska hämta Stella för en utflykt. Till sist kommer de. När havet stormar slutar utflykten i en tragedi. Romanen börjar i det Efteråt som blir till när Stella dör av sina skador. Hur ska Christian kunna sörja Stella som kvinnan han älskar när omvärlden inte vet någonting, inte får veta någonting,  om deras kärlek?

Såväl Christians förälskelse (med brev till Stella där han passionerat är beredd att lämna allt för att leva med henne) som hans sorg över att förlora Stella beskrivs mkt fint i en berättarstil som gärna tar sig fram med meningar staplade på varandra, skilda åt med komman, så att läsningen blir rytmisk och nästan andäktigt pausfri.

En tyst minut. Siegfried Lenz