Då och då sätter längtan efter Trondheim in. Särskilt när det närmar sig en avresa. Där kommer läsningen av Eremitkräftorna in.

Boken är del 2 (av 3 har det visat sig) om tre bröder i Trondheim. Den första boken Berlinerpopplarna grå nu som tv-serie på NRK och har också spelats som teater för utsålda hus i Trondheim.

Grisbonden Tor har det mycket svårt - ekonomiskt och praktiskt - och det blir som värst nu när han råkar hugga sig svårt i benet. Dottern Torunn sjukskriver sig och hjälper till. Hon måste också ta ställning till om hon tänker ta över gården efter sin far. Den andre broderna prövas i sin gudstro. Erlend, den yngste, lever gott med sin Krumme nere i Köpenhamn. Nu vill de få barn.

Det går fort att läsa boken. Det är en "hur-ska-det-gå"-bok och jag vänder gärna på sidorna. Personteckningen är djup, samtidigt tycker jag att de flesta är stereotypa och förutsägbara. Det gäller inte Torunn dock, som tar stor plats i den här boken.

När jag köpte boken frågade kvinnan som jag betalade till vad jag tyckte om Berlinerpopplarna. Jag hade för mig att jag inte tyckte den var så bra, men mitt blogginlägg säger något annat. Jag VET att jag kommer att läsa den tredje boken också. Kanske strax efter ju och då på norska. Den hjälper en smula mot Trondheimslängtan i alla fall.