Ett eget rum av Viriginia Woolf och Myggor och tigrar av Maja Lundgren

För att kvinnornas litteratur ska utvecklas måste kvinnorna lämna vardagsrummens slammer och störningsmoment och i stället få ett eget rum att utveckla sina tankar i, skriver Virginia Woolf år 1929. Pengar och utrymme är vad som behövs. Men det går inte att sitta och vänta på att det ges til en. Nej, menar Woolf, ni unga kvinnor måste ta för er nu.

Ett eget rum var ingången när jag började läsa Myggor och tigrar. Jag tänkte mig att den sistnämnda skulle innebära ett svar på "hur det då blev när kvinnor skaffade sig egna rum och egna pengar."

Men jag tappar Woolf när jag börjar läsa. Inledningen är intressant med den drömliknande berättelsen om bron i Italien. Delarna i boken om camorran är intresseväckande med sin beskrivning av maktposition och strukturer. Här blir berättarjagets känslighet viktigt och relevant. Men sedan när camorrans maktstrukturer ska appliceras på kulturredaktionens intriger och relationer blir denna hennes närmast paranoida känslighet för mycket och jag tappar taget.

Om syftet med boken är att göra upp med patriarkala maktstrukturer kan jag hylla uppsåtet. Däremot innehåller boken så mycket annat att jag inte ser den kampen. Faktiskt. Berättar-Majas hopp-i-säng med chefen är gammal skåpmat i alla företag och lika patetiskt här som där. När hon sen fullkomligen hysteriskt och konspiratoriskt ska reda ut varför den gifta chefen inte vill ha henne är jag tvungen att läsa varann rad. Men kom igen!

Någonstans läser jag att den här boken bör bli en feministisk klassiker. Varför då? För att hon är arg över camorra-fasoner i kulturvärlden men agerar fullkomligt huvudlöst och orekommendabelt?

Däremot har boken, som jag sagt tidigare, litterära kvalitéer och den är oftast intressant att läsa både för sitt språk och sitt innehåll och - jag erkänner - för de utelämnande skvaller-vendettorna hon gör. Så läs romanen- men gör den inte till något den inte är.