Den här boken är en jag-roman, eller personlig berättelse, som skrevs i Suns sorgearbete efter sin mans död. Den handlar om kärlek till varandra och kärleken till den ö i Grekland som kom att bli deras boställe under många år. Livet på ön beskrivs ingående och levande, inte minst under den brutala tid då juntan var makthavare.

Sun Axelsson har ett målande och poetiskt språk. Boken är utlämnande och är som en lång reflektion. Absolut läsvärd.

Så skrev jag när jag läste romanen första gången i december 2002. Nu när jag läser om den tycker jag ännu mer om den. Språket är så vackert och författaren har en sådan inlevelse i sin berättelse.