Jag travesterar direkt, i rena rama omtumlingen efter den här romanen: vilken extremt bra och otroligt intressant bok! Jag vill inte släppa Oskar Schnell, vill att han ska vara på riktigt och bo i lägenheten bredvid!

Oskars pappaThomas Schnell omkom i WorldTradeCenter-kraschen 11/9 2001. Somliga dagar har Oskar så "blytunga skor" att det är omöjligt att gå upp. Han tror inte att han är ensam om det.

När jag låg i sängen den kvällen tänkte jag ut en speciell avloppsledning som skulle ligga under varenda kudde i hela New York och vara förbunden med vattenreservoaren. Varje gång som människor grät sig till sömns skulle deras tårar samlas upp på samma ställe, och på morgonen skulle meteorologen kunna rapportera om vattennivån i Tårarnas Reservoar hade gått upp eller ner, och så skulle man veta om New York hade blytunga skor.

Den nyckel han hittar i pappas klädkammare blir något att tro på, att hålla sig till. När Oskar finner låset, kommer han också att hitta en viktig del av sin pappa. Det är vad han tänker sig. I jakten efter låset träffar han en rad intressanta människor. Han utmanar sig själv som till exempel att åka upp i höga hus, något han slutade med den 12/9 2001. Men varför blir inte mamma orolig när han ger sig iväg? Älskar hon - outtalbara tanke - inte Oskar? Lösningen blir för min del helt oväntad.

Parallellt med Oskars historia får jag också ta del av andra berättelser som hans farmor och farfar på olika sätt talar om. Brev om kärlek och längtan skrivs och göms och begravs slutligen. Romanen är också mycket visuell. Den innehåller bilder, teckningar, symboler. Jag sitter länge och bläddrar de sista bildsidorna framåt – och bakåt. Som en tecknad film där jag själv kan bestämma utgången.

En helt fantastisk bok är det sammantaget. Bland de bästa jag läst, tror jag.

Det styrker tesen om att ge en andra chans till en författare vars första bok man avskydde (Allt är upplyst).

Eller ge en andra chans överhuvudtaget