Jag har en komihåg-lista över böcker jag vill läsa. På olika vägar hamnar böckerna på den listan. Någon kanske ger ett boktips på TV. En säker väg in på listan är att jag ser någon på tunnelbanan som ser smart ut och som läser, den boken åker direkt in. Ofta ser jag en snygg bokframsida på bokhandeln.

Sedan länge har Familjebilder legat på listan. Men varifrån kom tipset? Jag minns inte. I dagarna gavs den ut på pocket. På baksidan kan man läsa att den är "en riktig sträckläsarbok". Det var den. Precis som i deckaren finns ett fråmåtdriv genom att situationen - gåtan - som presenteras i början av boken måste få en lösning. Precis som i deckaren får läsaren förklaringar i lagom portioner och de trappas upp och blir värre och värre. Precis som i deckaren löses allt i slutet när historien låter sig knytas ihop. Det är det som skapar "sträckläsningen", den naturliga nyfikenheten hos läsaren. "Hur ska det gå?".

Det räcker naturligtvis inte. Det måste finnas annat. En god historia eller som den här bokens trovärdighet i berättandet. Ändå undrar jag om berättelsen om en familjs sönderfall och en stackars tonårings personlighetsförändring skulle räcka för min del. När boken är slutläst känner jag mig inte särskilt berörd, sträckläsningen till trots. Och jag hoppas faktiskt att jag inte har flera böcker från detta glömda tipsställe på listan. Jag måste börja skriva upp varifrån tipsen kommer.