Då var Fatta eld utläst. Del två av tre i trilogin om Hungerspelen. Spoilervarning utfärdas.

Hungerspelen är bättre än Fatta eld, tänker jag då och då under läsningen. Men jag tror att det beror på att jag har lärt mig mer om hur verkligheten fungerar i Panem och att jag därför inte häpnar lika mycket över att författaren så elegant gör det otänkbara tänkbart.  Kraftfält och dödsmetoder, jag kan inte veta exakt vad som kan komma men att ana kan jag.

Jag tror också att jag blir lite trött på kärleksdelarna. Peeta, Gale, var bränner det mest till? Samtidigt, jag får inte glömma bort att det här är en bok för Unga vuxna. Jag läser i kommentarsfältet hos förlaget önskningar av typen "Hoppas hon väljer Peeta."

För boken är faktiskt lika uppslukande som Hungerspelen och jag läser denna del två lika intensivt. Äter middag på tio minuter för att få återvända till läsningen. Vänder blad. Hur ska det gå?  Fatta eld är hårdare, svartare och inför den tredje avslutande delen förstår jag att det inte nödvändigtvis kommer att sluta väl. Kommer regimen störtas? Kanske, men inte utan hårt motstånd. Och jag är inte alls säker på vilka som kommer att leda och delta i den kampen.

Fatta eld. Susanne Collins. Utgiven av Bonnier Carlsen 2009.

- - - - -

Läs mer hos bokhore-Johanna K som fick mig på spåret.